DIAMANTERNAS SYDAFRIKA     

Diamanter har fascinerat människor allt sedan de upptäcktes i Golconda i Indien för 3 - 4000 år sedan (brytning skedde där bevisligen år 800 f Kr). Det var dock först 1456, när Louis de Berqueur upptäckte hur diamanter kunde slipas som intresset vaknade för denna sten. Dess stora ekonomiska betydelse fick den först med Greve Maximilian som var först med att infoga en diamant i en bröllopsring (åt sin trolovade Mary of Burgundi år 1477 i Österrike).
Endast små fyndigheter var kända i Indien, Brazilien och Kanada innan en besökande amatörgeolog såg en glimrande sten som några barn lekte med år 1867 i Sydafrika. Fyndet ändrade Sydafrikas historia. Den moderna diamantindustrin och diamantslipningsindustrin föddes genom detta fynd i Hopetown, söder om Kimberley. Ett av företagen från diamantruschen i Sydafrika, De Beers är idag det dominerande företaget på marknaden, med en ställning så stark att man på egen hand påverkar och styr priset på rådiamanter, vilket har skett genom Londonsyndikatet eller senare Central Selling Organisation (CSO).
Många diamantförande kimberlites upptäckts i Afrika och idag kommer 70 % av alla diamanter därifrån, främst Namibia och Botswana som är de som exporter mest diamanter i världen. På senare tid har diamanter av god kvalitet också hittats i Kanada. Även i Ryssland finns det diamanter. I Sydafrika producerar man mest genom att sortera de gamla handgrävda slagghögarna då mängder av "oupptäckta" diamanter fortfarande ligger kvar där.
Idag används mycket diamanter också i industrin. Tidigare var diamanter utsatta för mycket skrock och de ansåg bota och skydda mot det mesta. Diamanter skimrar och glittrar, är genomskinliga och det hårdaste material man känner till ändå är diamanter samma ämne som kol. Industridiamanter framställs helt enkelt genom att hårt "krama" ihop kolbitar.

Diamantens kemi

Diamant är grundämnet kols kristalliska form. Har du en diamant har du troligen det äldsta material du någonsin kommer att äga: I jordens medeltid för ca 2 – 3,5 miljarder år sedan rasade geologiska "stormar" mer än 15 mil under ytan och stora magmablock som innehöll kol utsattes för högt tryck och temperaturer över 1200 grader C. Denna "tortyr" medför att det vanliga kolet dramtatiskt omvandlas. Dess inre struktur av fria atomer och molekyler kramas ihop till ett enda solitt stycke, en enda "molekyl" där varje atom hakar fast i sin granne. Kolets atomerna kan bara haka ihop i ett visst mönster, en kolkristall, dvs en diamant har bildats. På de ställen där det blir hål i jordskorpan (vulkaner) följer diamanterna med magmam upp till ytan. Små mängder av andra ämnen kunde bli inneslutna i kolstycket och dessa skapar diamanternas alla färgvariationer. Hålen fylldes igen av aska, magma mm och i dessa igenfyllda kratrar ligger diamanterna spridda. Så mycket som 20 % av dessa gamla kratrar (kimberlites) innehåller diamanter. Gamla vulkaner eroderade under årsmiljonerna och en del diamanter fördes ut i terrängen. Innan man visste att alla diamanter kommer från "magmahål" trodde man att det fanns sjö, land och floddiamanter.

Att diamanter är så fascinerande är dess genomskinlighet tillsammans med dess enorma brytningsindex = 2,4 vilket gör att man genom att slipa den i olika mönster kan få infallande ljus att återkasta det så fascinerande. Ljuset går olika långa vägar i diamantens inre innan det återkastas så det vita ljuset kan delas upp i färger och ge diamanten ett skimrande, gnistrande färgspel.

Klassificering

Diamanter delas in i 1000 tals kvalitetsklasser efter fyra olika egenskaper, diamantens 4C - Carat, Clarity, Color, Cut (karat, klarhet, färg, slipning). Det finns diamanter i gul, röd, blå, grön och champagnefärg. Färgerna kommer av små mängder föroreningar i kristallen.
Inneslutningar, sprickor, blåsor med mera kan minska värdet högst betydligt. Färgen bör vara rent vit helst med skiftning i blått (blåvit är den finaste kvaliteten). Gul- och brunaktiga skiftningar nedsätter värdet.
De viktigaste slipformerna är:
Fullslipade briljanten, med taffel, 32 fasetter på översidan och 24 på undersidan
8-kantslipade briljanten, med taffel, 8 fasetter på översidan och 8 på undersidan
Rosenstenen med fasetter över hela översidan (vanligen 24 stycken) och plan undersida
Carré- och baguettslipning, det vill säga kvadratiska eller rektangulära briljanter med långsmala fasetter längs kanterna, även med brutna hörn (smaragdslipning) Äldre slipade diamanter anses värdefullare pga att de oftast refleketerar ljuset på ett mer oförutsägbart sätt.

Namnkunniga diamanter

The Star of Africa (cullinan 1) är den största slipade diamanten med sina 530 carat. Den tillhör idag engelska kronjuvelerna. Rådiamanten Cullinan vägde 3106 karat som hittills är världens största kända rådiamant blev råmaterial till 9 stora diamanter och 96 briljanter ytterligare.
The Excelsior är blå-vit och hittades 1893 i slaggmassorna från en sydafrikansk gruva. Av den slipades 21 diamanter varav den största väger 70 carat.
The Great Mogul, världens tredje största diamant hittades i Hyderabad i Indien. Var den befinner sig idag är höljt i dunkel. Kanske är den omslipad i flera mindre.
The Darya-i-Nur ingår i Irans kronjuveler men är ett krigsbyte från Persiens attack av Dehli 1739. Stenen är mycket klar och svagt rosa.
Koh-i-Nur (berget av ljus) är nog den mest beryktade av alla diamanter. Dess historia går så långt tillbaks som till 1304. Efter att ha tillhört stormoguler av Persien hittades den senare i Indien och togs som krigsbyte när oroligheterna mellan sikher och engelsmän bröt ut 1850. När den kom till England vägde den 1986 carat men delades sedan.
Världens största rådiamant är Cullinandiamanten som påträffades 1905 i Transvaal i Sydafrika.
The Hope är stor men en lilleput (45.52 carat) i jämförelse med diamanterna ovan. Idag finns denna vackert djupblå ("förorenad" med bor) diamant i Smithsonian Natural History Museum i USA. Den är legendarisk pga ryktet att den bringar olycka och för tidig död åt sin ägare. ("The Mystery of the Hope Diamond"). (Dock ej åt museet (ännu?) som drar miljonpublik pga denna "lilla kolbit")

Late one afternoon in 1905, Mr. Frederick Wells, the superintendent of the prolific Premier Mine in South Africa, was making a routine inspection trip through the mine when his attention was attracted by something reflecting the last slanting rays of the setting sun. Curious, he stopped for a closer look. He was eighteen feet below the surface of the earth, and the shiny object was on the steep wall of the mine a few feet above him. Mr. Wells quickly scaled the wall and extracted from the blueground what appeared to be a large diamond crystal. At first, he thought he was being fooled by a large piece of glass, but tests proved it to be the largest gem-quality diamond ever discovered. It weighed 3106 carats, or about 1⅓ pounds. It was named after Sir Thomas Cullinan, who opened the mine and was visiting on that eventful day. Many diamond experts believe that the huge stone was only a fragment, and that another piece, (possibly as large or even larger) either still exists and awaits discovery, or was crushed in the mining process. The latter is very unlikely. The prospect of finding the portion of the Cullinan has added zest to the activities of numerous miners and prospectors. The Cullinan was sold to the Transvaal government, which presented it to King Edward VII on his 66th birthday on November 9th, 1907. It was insured for $1,250,000 when it was sent to England. The King entrusted the cutting of the stone to the famous Asscher's Diamond Co. in Amsterdam, which had cut the Excelsior and other large gems. The huge diamond was studied for months. On February 10th, 1908, Mr. Asscher placed the steel cleaver's blade in a previously prepared V-shaped groove and tapped it once with a heavy steel rod. The blade broke, but the diamond remained intact! The second time, it fell apart exactly as planned, and an employee at the factory reported that Mr. Asscher had fainted. A second cleavage in the same direction produced three principal sections; these in turn would produce nine major gems, 96 smaller brilliants, and 9.50 carats of unpolished pieces. The nine larger stones remain either in the British Crown Jewels or in the personal possession of the Royal Family. These historically celebrated gems and their present mountings are as follows: The Cullinan I, also known as the Star of Africa, weighs 530.20 carats. King Edward placed it in the Sovereign's Royal Sceptre as part of the Crown Jewels, and it is now on display in the tower of London. The Cullinan II is a 317.40 carat cushion cut stone mounted in the band of the Imperial State Crown, it is also in the Tower of London as part of the Crown Jewels. The Cullinan III is a pear-shaped diamond weighing 94.40 carats, and is in the finial of Queen Mary's Crown and can be worn with the IV as a pendant-brooch. Many of Queen Mary's portraits show her wearing these two stones, and Elizabeth II makes use of them the same way. The Cullinan IV, a 63.60-carat cushion shape, was originally set in the band of Queen Mary's crown, but can also be worn as jewelry, as described above. The Cullinan V is a triangular-pear cut weighing 18.80 carats, was originally mounted in a brooch for Queen Mary, to be worn alternately in the circlet of her crown as a replacement for the Koh-i-Noor. This was after the Koh-i-Noor was removed to the new crown that was made for Elizabeth (now the Queen Mother) in 1937.



TO MAINPAGE
<-Till våra Safari